En plats i laget – parainnebandyn in i förbundet den 1 juli

Den ansvarsförflyttning som nu genomförs är mer än en organisatorisk förändring. Den handlar om riktning. Om att samla verksamheter, erfarenheter och människor under samma tak och om att tydligare leva upp till ambitionen att innebandy ska vara en sport för alla, oavsett förutsättningar.

I den rörelsen ryms många berättelser. En av dem är Albin Borgs.

Albin är 30 år och har en diagnos inom autismspektrumet. Han har spelat innebandy kontinuerligt de senaste sju åren. När han flyttade till Oskarshamn blev sporten snabbt en avgörande del i att hitta sammanhang och gemenskap i en ny stad.

– För mig blev det ett sammanhang. Något meningsfullt. En plats där jag kände mig hemma, säger Albin.

I omklädningsrummet, i snacket före träning, i den gemensamma riktningen mot samma mål finns mycket av idrottens kraft. För vissa är det självklart. För andra är det avgörande.

– Utan innebandyn är jag rätt säker på att jag inte hade stått här idag och varit den människan jag är. De sakerna man får av att tillhöra ett lag och lära sig av det är så otroligt viktigt. Och så mycket man får gratis av att tillhöra ett lag, säger han och fortsätter:

– Ibland brukar det vara så att de individuella idrotterna passar bäst för personer med autism. Men för mig har lagidrotten varit det mest utvecklande. Där har jag fått träna på samspelet och lära mig hur jag blir förstådd.

Tydlighet som grund

När innebandyn nu tar över ansvaret för paraverksamheten aktualiseras också frågan om hur miljöer formas. Vad är det som gör att en hall upplevs som öppen? Vad skapar trygghet?

För Albin handlar mycket om tydlighet och att ta olika förutsättningar i beaktning.

– I hallen vet jag vad som gäller. Innanför sargen är spelreglerna klara. Det finns en trygghet i det.

Idrottens struktur, fasta regler, roller och gemensamma ramar kan vara en styrka. På planen är uppgiften tydlig och förutsättningarna lika för alla.

– Där kan jag släppa annat och vara innebandyspelaren Albin.

Samma behov av struktur återkommer i träningsvardagen. Att förstå upplägg och förväntningar skapar bättre förutsättningar att lyckas.

– Jag brukar ställa mig lite längre bak i ledet när en ny övning dras. Då hinner jag se den först.

I dag är han öppen med vad som fungerar bäst för honom och uppmuntrar andra att våga prata om sina behov.

– Känner du dig osäker skulle jag säga att man får förståelse genom att prata. Jag har själv pratat med mina lagkompisar om min situation. Och det har inte varit några konstigheter med det. Ibland är det bara skönt att ha det sagt.

Innebandy utan gränser

Att innebandy kan anpassas och växa i nya miljöer blev tydligt när Albin 2024 reste till Ghana för att introducera sporten i skolor i Frankadua.

Under elva veckor förvandlades en basketplan i betong, i 35 graders värme, till en levande samlingsplats. Över 70 elever från tre skolor deltog – lika många flickor som pojkar.

– När jag var vikarierande idrottslärare så fick jag en fråga från en elev vad drömmer du om och sa direkt att jag drömmer om att åka till ett afrikanskt land och utveckla en idrott som inte finns i landet, säger Albin och fortsätter:

– Det gick från att ingen visste vad innebandy var till att vi arrangerade turneringar. Det var en dröm som gick i uppfyllelse att få vara med och göra det.

Projektet fick stöd hemifrån, bland annat från Craftstaden IBK, och blev ett konkret exempel på hur sporten kan ta form i nya sammanhang.

– Det ska ju vara en sport för alla. Och det är väl precis det som har bevisats att det går att spela innebandy i 35 graders värme, på en betongyta utan sarg där man får inleda morgonen med att rensa hönsavföring från planen. Men det går.

Oavsett om det är en betongplan i Ghana eller en idrottshall i Sverige är principen densamma: fler ska kunna kliva in på planen och känna att de hör hemma där.

En förening, samma tillhörighet

I Oskarshamn är Albin en del av herrlaget, men också engagerad som fadder i Craftstaden Fighters – föreningens lag för personer med funktionsnedsättning. Uppdraget handlar om att finnas nära verksamheten, delta på träningar och bidra till att knyta lagen närmare varandra.

– Det är viktigt att vi är en förening. Att vi inte ser oss som olika delar, utan som samma gemenskap.

Det är kärnan i förändringen den 1 juli. När parainnebandyn blir en del av Svenska Innebandyförbundet samlas verksamheten i en gemensam organisation – med likvärdiga förutsättningar för alla.

Albin ser det som ett viktigt steg.

– Om innebandyn ska vara för alla så måste alla få samma möjligheter att vara en del av den. Inte som en separat ö, utan som en självklar del av familjen.

Han lyfter också vikten av dialog, särskilt i en tid av förändring. För att inkludering ska bli verklighet räcker det inte med beslut på papper. Det kräver samtal, lyhördhet och en vilja att förstå olika erfarenheter.

– En av nycklarna är att inte prata om målgruppen, utan att prata med den.

Minnen för livet

Visst finns det enskilda ögonblick som sticker ut – som inhoppet i en seniormatch där han från halva planen skickade in en backhand i krysset inför fullsatta läktare.

– Jag var helt adrenalinfylld. Det är klart att sådant sitter kvar.

Men sammanfattaningen kommer av vad innebandyn betytt är det inte det målet som väger tyngst. Det är allt innebandyn har gett honom, både på planen och utanför den.

– Utan innebandyn är jag inte säker på att jag hade varit den jag är i dag.

Just den erfarenheten är också anledningen till att han gärna uppmuntrar andra att prova. För honom började allt med ett första steg in i hallen.

– Testa. Det kommer att finnas saker som utmanar dig. Men när du tar dig igenom det växer du. Ibland behöver man bara våga ta första steget.

– Första målet så är du fast sen, avslutar han med ett skratt.